En tvivlande tanke...

Idag kom stora pojkarna hem, känns sååå skönt! Dock kändes det som om dagen gick alldeles för fort och jag fick inte riktigt den tid jag ville med dom. Konstigt att jag hela tiden går runt med dåligt samvete, ibland undrar jag t.o.m om det faktiskt är så att något verkligen orsakar det, nånting som jag gör fel. Ibland kan jag t.o.m ifrågasätta om jag verkligen är en tillräckligt bra mamma för mina barn, får dem det de behöver?! Kommer jag lyckas med mitt uppdrag att få dem växa upp till starka människor med god empati för andra? Hur gör jag för att lyckas? Hur ser andra på mig som mamma? Visst säger man att "man alltid är den bästa mamman för sitt barn", vilket oftast stämmer. Jag tror dock att det kanske kan vara bra att verkligen tänka i genom sitt sätt att uppfostra och tillvarata tiden med sina barn, det ger en ju bara möjligheten att se till brister som förmodligen har en chans att rättas till? Dessutom är det så mycket annat som spelar roll i deras utveckling, sånt som vi vuxna kan besluta över en dag eller t.o.m. sekund och som faktiskt kan förändra hela deras liv. Tänker vi föräldrar verkligen på hur saker och ting kan påverka våra barn och hur vi "utövar vår makt"? Jag tror tyvärr inte det, ialla fall inte så ofta... Men den dagen vi gör det, sätter vi oss själva alltid inför ett svårt vägskäl...Det gjorde vi förresten egentligen redan dagen då våra barn föddes!