En tid i separationens tecken?!

För en tid sedan var jag och Vesa påväg att separera, mitt upp i allt berättade mamma att även hon bestämt sig för att lämna pappa. Det fick mig att tänka till ytterligare en gång innan jag gjorde slag i saken och sabbade mitt förhållande helt. Jag och Vesa pratade ut och det kändes för en kort tid hyfsat bra! Nu har mamma och pappa sålt sin lägenhet och mamma flyttade igår in i sin nya, pappa har dock inte fått tag på någon egen än trots att han måste vara ute från den gamla om 2½ vecka. Nu har verkligheten även kommit ikapp mig och jag har än en gång erkänt för mig själv att jag inte är lycklig i det liv jag lever nu och är inte jag lycklig så förs det tyvärr lätt över till barnen. Dessutom lever jag bara ett liv som jag vill fylla med glädje! Jag tycker jättemycket om Vesa, men något har hänt på vägen och min kärlek till honom har tyvärr tagit slut, därför kan jag inte fortsätta leva med honom. Vi är vänner och det känns bra, jag tror faktiskt att även hans känslor svalnat, vilket ju egentligen inte är så konstigt då vi inte vårdat vårt förhållande speciellt bra. Jag letar läghenhet och han kommer till en början bo kvar i huset, mest för de minsta barnens skull och att förändningen inte ska bli alltför stor för dem. Det var dagens erkännande och det känns faktiskt ganska skönt att skriva av sig lite! :-)

Till lunch ska jag och barnen åka upp till mammas nya lägenhet och hjälpa henne att packa upp. Jag var ju inte med och hjälpte till att flytta alla saker i går, så det känns bra att kunna hjälpa till med något. Istället var jag igår pappas sällskap på golfbanan för att han skulle slippa vara hemma när de tömde lägenheten på mammas saker. Det var jättetrevligt och jag fick slå några bollar på några hål, det gick dock inget vidare... Jag får nog hålla mig till drivingrangen ett tag till!:-)